Ett inlägg om året då - typ ...

Några dagar kvar av 2019...
Nytt årtionde på ingång- tjugotjugo... 2020
Känns snyggt på något vis. Estetiskt och lite roligt att skriva och att säga.
Jag vill hoppas att 2020 kommer leva upp till att få vara just lite roligt såhär inför mitt 56:e år.
Lyssnar på Fredrik Lindströms vinterprat - tycker han är fantastisk i radio och mindre fantastisk i TV.
I Tv-programmet Tror du jag ljuger borde han stå över eller tagga ned då det blir direkt plågsamt.
Men jag väljer att inte tänka på det och lyssnar istället med stor glädje på årets vinterprat- så intressant. Och annorlunda musik som jag nog aldrig skulle tänkt tanken att lyssna på - såhär i P3:s samma-låt-200-gånger-om dagen-era...

Så nu sitter jag här ute på landet i mitt pyttiga kök - gör årets inlägg på den skvalpande lilla bloggen ute på bloggerhavet där enstaka ensamma sökare råkar hamna - förmodligen under sökande efter nåt helt annat, 8 besök bara denna veckan. Blir de besvikna - undrar de vad fan är detta ? Själva fenomenet Blogg har ju varit så ute - instagram är grejen.
Men tydligen så vänder det - bloggen is back !

Nu tar jag en liten paus - och tänder en brasa med ved som för en liten stund sedan åsamkade mig typ ryggskott... så kan det gå när man skall hugga ved inklämd mellan en kompostkvarn och en gräsklippare samt tre sommarcyklar... jävlar ont...något som tycks bli framtiden i mitt fall - dvs varierande varianter av ont i kroppen.

BRB !

Sådär nu brinner det en brasa. Det är mysigt - och det blir varmt.
I ugnen ligger det en vetekudde som jag ska lägga på min onda höft. Nästan som en liten idyll.
Min Käre make är kvar i stan för att vi orkar inte hålla på att köra fram och tillbaka för ett knappt dygns samvaro i minihuset.

Utanför köksfönstret är det stort pådrag eftersom jag satt ett fat med solroskärnor i en väl yvig buske som ett slags fågelbord.
Fullt med talgoxar och blåmesar och koltrastar. Jag har också hängt en spiral med fett och olika slags nötter, havre och frön i ett av mina stackars syrenträd- stackars för att min luntning för två år sedan spårade ur och jag var på väg att elda upp hela trädet...
Blev  glad då en hackspett hade fullt upp där en liten stund idag på em.

Förra året matade jag fåglarna hela året. Jag tror jag med detta åstadkommit en förändring i talgoxarnas evolution. Det finns numera fyra-fem talgoxar som är typ dubbelt så stora som övriga.
Kan tänka mig att det beror på god tillgång av solrosfrön och korvar med oxtalg och jordnötter.

Så kan det bli.

Såhär på slutet av ett år så kommer den där pockande känslan av att behöva sammanfatta ens år- typ enligt följande;
Jag vet inte - det som jag tänker på är väl att ha blivit av med mitt jobb pga det sjuka jävla kostsamma systemet med upphandling.
Ett slags galen cirkelrörelse som avrundas med att Utbildningen nu är tillbaka på FU och jag får söka om mitt jobb -kanske  säga upp mig från min "tillfälliga" andra 80% tjänst. Och hoppas på att jag kan få tillbaka min gamla tjänst fastän själva utbildningen /projektet kommer vara annorlunda men det blir oxå en utmaning I guess. Kanske en rolig utmaning.
Att jag blev erbjuden ett superbra jobb som jag tackade nej till eller tappade bort och tog ett annat som jag med facit i hand kanske skulle tackat nej till / tappat bort.
Jag har oxå kommit fram till att arbeta utan kollegor är inte bra.
Man behöver andra människor och om man skall arbeta med andra människor - alltså ha människor som sin arbetsuppgift - då behöver man verkligen kollegor för annars blir man utmattad och dränerad.
Det har jag lärt mig under 2019. Jag har också lärt mig att tänka " man vet ingenting"
Som Sokrates -..." det enda man vet är att man ingenting vet..." Det är en slags lättnad och den ger ångestlindring. Man vet verkligen inte vad som föregår i andra människors huvuden. Och att träna sig på att förhålla sig till detta är en lättnad. Istället för att försöka räkna ut och hålla på.

För övrigt var jag glad över att sommaren inte var så himla varm - att det regnade en del - att jag inte behövde stirra på himlen och förbanna den evigt strålande solen som 2018.
Att saker och ting ibland inte går att göra så mycket åt. Att ibland bara låta saker va och så får det bli som det blir.
 Att luftvärmepumpar är en underbar uppfinning - kyla på sommaren och värme på vintern.

Att det räcker bra med två katter. Att veterinären i Kullavik kommer vara vårt enda val ifråga om djurens hälsa.

Att jag fortfarande vill ha en hund - både för sällskapet men också måendet, frisk luft och relationen.

Att försöka hantera hälsan utifrån att slippa ha en alltför smärtsam kropp - förstå att inte pressa sig - stressa och vara elak mot sig själv.

Att vara rädd om och vårda relationerna med de som betyder mest. Mina närmaste - barn & barnbarn & make, mina vänner och djuren.
Vara rädd om jorden och snäll mot djur.

Dra ner på filmer och serier och information om våld och elände.
Lyssna på musik, se det vackra i världen och kulturen, fortsätta skriva, odla, köpa ett mullbärsträd, träna och bada mer i havet.

2020 - du är välkommen !

Detta har hänt ... och händer...

Jag ska starta en ny blogg.
Det går sådär.
Jag kommer inte ihåg hur man ändrar Layout.
Jag kommer inte ihåg vad man gör med gaddjättar.
Jag vill att min nya blogg ska se ut precis som denna - för den funkar så bra - förutom att ingen läser.
Men det kan jag stå ut med.
Jag gillar den här lilla bloggen ändå - ensambloggen.
Som en öppenhjärtig dagbok som ingen vill läsa.

Jag har gift mig med Håkan.
Det var ett trevligt morgonbröllop med Melodikrysset och frukost i ett lantkök i Tvååker  på Strömma Farmlodge tillsammans med barn o barnbarn o  bonusbarn o okända hipstermänniskor och kulturtanter som bojkottat bokmässan i Göteborg detta året pga nazister som marscherade mellan två ICA butiker. Min gamla härliga kollega från Varberg viger oss och jag kommer nog inte ihåg så mycket mer än att jag sa Ja och Håkan sa Ja och att Inger pratade fint till oss om att gå bredvid varandra. Sedan skålade vi i fincider och åt tårta och sedan spelade vi melodikryss och alla barn och barnbarn pysslade - åt frukost och det var trevligt ...på riktigt :-)

Jag kommer för evigt förknippa hemgjord nutella/ frukostbuffe/ plommonmarmelad och 30 september med The Wedding. Det är en fin känsla. Och Höstsol. Och att alla var glada.
Vi hade hattar och jag hade satt blommor i min - på fem minuter i värsta stressen. Och jeans och en klänning med tecknade fina blommor som mönster.
Det blev fint. Ibland kan man få göra som man vill. T ex när man ska gifta sig.

....

Nu är det juli 2018.
Jag fick aldrig publicerat ovan skrivna text. Så kan det också bli.
I september har vi varit gifta i ett år. Det känns bra och som något alldeles vanligt. Något som är som det skall vara.
Inget svävande på guldkantade rosa romantiska fluffmoln.
Jag avskyr fluffmoln och berättelsen om romantik och kärlek som en saga.
Kärlek är ett jävla grovarbete.
En dag skall jag skriva motsagor till det romantiska dravlet som HC Andersen och de andra gubbjävlarna matat in i barns huvuden i generationer.
Jag vill förmedla det här:
Att Kärlek är ett verb. Inget lealöst substantiv som bara skall hända eller trilla ner från ingenstans.

Nu skall jag kanske skriva ett nytt inlägg som handlar om vad som hänt under 2018.

Vet ni att...

lusten till att fara omkring och vara på språng hela tiden är borta.
Jag kan känna hur de där rötterna växer sig starkare och starkare och de där fötterna blir mer och mer stilla.
Från att ha varit en flykting varelse med en lite väl god förmåga till förändringsbenägenhet så blir jag numera bara trött då saker och ting skall förändras oavbrutet.
Jag älskar stabilitet och det förutsägbara.
Byt inte ut allt hela tiden.
Låt saker bara få vara.

Är det ålder ?
Är det världen ?
Är det livet ?

Jag vill till exempel INTE ha arbetsuppgifter där jag behöver vara på språng för att träffa olika människor och åka runt.
Jag vill vara stationär.
Mitt skrivbord, min stol, min dator, mitt rum, min grupp, mina kunskaper, mitt område. En 53 årig betongklump- typ.

Människorna får gärna komma och gå.
Men jag vill vara kvar på samma plats med mina närmaste.

Jag har heller ingen större lust att hitta på mig själv eller något sannare jag där inuti mig.
Har varken ork eller lust.
Känner mig rätt förnöjd med de där varianterna på den varelse som man blivit.

Rutinerna är numera guldkantade diamantbeströdda smycken.
Å my preciousssss morgonrutin.
Å mina 100 sit ups på kvällen
Å mina vitaminer tillsammans med tranbärsjuice
Å min lilla katt som kommer på morgonen och ligger och kurrar en liten stund bredvid.
Å vägen till arbetet nerför Eldaregatan - förbi Oscar Fredriks kyrka, fjärde långgatan, förbi barn och ungdomsbokhandeln Bokskåpet- det italienska cfeét med hattar som lampor och ett gigantiskt olivträd, förbi matton på Första Långgatan ...
Å mina 10.000 steg varje dag
Å vad de glittrar vackert i det dagliga livets strömfåra.

Jag läser om GRIT som i gott GRY
https://www.svd.se/hon-myntade-begreppet--na-framgang-med-grit
Långsiktigt hålla fast i något och jävlar anamma...
Det känns som att det hänger ihop.
Gry- Grit- betongklump- rötter

När jag söker på GRIT och bilder hittar jag denna:

Kanske ska anamma GRIT forskningen och skriva minst ett blogginlägg om dagen...

:-)

Nästan ett år sedan förra inlägget... vad har hänt ?

Sista dagen på min semester 2017.

Jag funderar fortfarande på ett - Vet- ni- att - koncept.
Vi har i stort sett valt färg till vardagsrummet.
Det regnar utanför.
Den lilla Patsy Stone-katten finns inte längre och jag är fortfarande ledsen och förundrad över hur en så liten och näpen katt kan lämna ett så stort tomrum.
Imorgon skall jag arbeta och det känns som att jag glömt bort hur man gör.
Jag kan inte ens komma ihåg portkoden till arbetsplatsen.
Klimakteriet är ingen lek- illamående, huvudvärk, hormonsvall och minnesbortfall.

Vi har fler träd på tomten.
Vi har mer gräsmatta.
Vi har köpt för dyra träd som trivs bäst i japan med subtropiskt klimat - men man måste hålla hoppet levande.

Ett gäng jordgetingar skiter fullständigt i anticimex som försöker få bort deras bo  under ett dyrt gräs från Träslövs trädgårdsbutik. Anticimexmannen heter Kjell- Arne och han har varit här flera gånger och varje gång undrar jag varför det irrar omkring en tågvärd på gräsmattan eftersom Kjell- Arne inte hittar det där boet fast han varit här och strött ut vitt dödspulver, minst tre gånger...

Vi har flyttat från Majorna till Masthugget.
Vi bor så högt upp att jag får hantera svindelkänslor och känner tacksamhet över att vi inte har balkong för den hade jag aldrig gått ut på utan skyddsväst och livlina. Till hösten får de två katterna flytta in till stan och bli innekatter - inte helt säker på att damerna kommer uppskatta den tillvaron ...

Jag är totalt kass på jordgubbsodling - för andra året i rad lägger jag på gräs som ger tre meter höga plantor och kanske fem jordgubbar. Vilka grannens hönor mumsar i sig glatt.
Jag ville inte odla potatis i år i mina pallkragar. Jag ville ha morötter, sommarblommor och prydnadspumpor.
Jag fick tokmycket potatis (som hade övervintrat), gurkört, konstiga rädisor som var rejält beska OCH en hel pallkrage med sommarblommor som tar lite väl mycket tid på sig.

Jag älskar rosor.
Rosor avskyr Hallands sandjordar med järn i. De blommar med ca 3-5 blommor och får sedan rostsjukdom och tappar alla blad i stort sett. Förutom Madame Boll som jag misshandlat, flyttat runt och varit allmänt taskig mot. Hon repar sig och är tre gånger större än övriga rosor.
Louise Odier kämpade också väl innan de bruna fläckarna kom och alla blad trillade av.

Jag älskar vårt växthus.
Och än så länge tycks växterna som bor där älska det oxå - trots att tre glasskivor halkat iväg någon centimeter, vilket innebär  visst läckage. Och kamikazesniglar som klättrar hela vägen upp på taket för att sedan trilla i golvet och dö.
Men det växer - goda gurkor. Tomater på G och basilika. Apelsinträd och olivträd och solrosor och massa annat spännande. Jag hoppas snart hitta ett maffigt fikonträd på rea.
Att greja i växthuset samtidigt som man lyssnar på radio är balsam för själen.
Jag önskar alla människor ett växthus.

Jag älskar inte ständigt magont.
Att IBS-magen skulle bli bättre hade varit fint. Det är den inte riktigt. Jag prövar lite olika varianter på lindring;
Enzymer - funkar inte ett skit.
Map- metoden - funkar men blir tråkigt och omständligt efter ett tag.
Socker och godisförbud - se ovan men just nu finns ingen återvändo- det råder nolltolerans.
Dimor - fortfarande en av mina allra bästa vänner i pillervärlden.
Xyloproct - se ovan.
Grejen med att känna av sina tarmar är fruktansvärt tråkig. Vissa delar av ens kropp skall liksom bara vara automatiserad. Insidan av organismen människa vill jag inte lägga mig i. I min värld får den mer än gärna vara självständig och göra så gott den kan utan att ständigt och jämnt skrika på uppmärksamhet och bekräftelse.
Rutiner - jajamen - mina tarmar är som konservativa kristdemokrater med en rejäl släng autism.
Ett minutiöst inrutat liv får IBS att somna in som en brunbjörn på hösten. Alltså gå i dvala men kan när som helst bli uppväckt och aggressiv och otrevlig. Sviktande hormonnivåer tycks vara något som retar upp den mer än allt annat och vad fan ska man göra åt dem...när man är 53 och mitt i någon slags kroppslig  ålder och- könsrelaterad variant på Ctrl alt delete.
Stress - inte bra.
Fet mat - inte bra
Vegetarisk kost - Absolut INTE bra - linser är som att be om en helg i smärtor på husets minsta rum.
Koffein - inte inte bra... och min akilleshäl...

Jag älskar kaffe och Håkan.

Till sist ...

Jag älskar verkligen inte Parkinsons sjukdom.

Neurologiska sjukdomar är bara kass.

41 besökare den 7 juli ...

Ja så är det faktiskt - 41 personer råkade halka in här på en stackars sovande blogg som jag inte har hjärta att göra mig av med...
Och det vore ju så roligt om någon av dessa 41 bara ville säga nåt - kommunicera lite.
Skriva typ att
- Oj då, jag råkade hamna här av misstag men vilket trevligt misstag eller vad är det för scheisse du sysslar med...
Det är svårt med likgiltighet - men å andra sidan kanske man förtjänar den när man gör inlägg var tredje månad.
Men ...
Varje dag har jag små roliga och underfundiga inlägg i mitt huvud;
När jag kör The Killing i kampen mot sniglarna.
När jag kör 8 mil på slingriga vägar - Horred - Helsjön - Gällinge - Idala - Förlanda - Fjärås -  Kungsbacka och i galopp mot någon form av kollektivt färdmedel.
När jag sitter på det kollektiva färdmedlet och tjuvlyssnar på damer som alla sysslar med utveckling och ledarskap och som gått för många kurser i positivt tänkande.
När jag rensar ogräs och undrar va fan det är för flygfä som glupska limegröna maskar förvandlas till.
När jag känner att det är alldeles för många människor som jag tycker om som dött, bara i år.
När jag tittar på fotboll och märker att jag samtidigt håller på med Facebook och letar efter sneakers på junkyard eller liknande sida .
När jag ligger i sängen och lyssnar på regnet som slår mot det svarta plåttaket.
När jag hör små möss (förhoppningsvis ) som springer omkring i väggarna.
När jag klappar katten som är kattvärldens svar på Patsy Stone.
När jag bulktittar på diverse TV :serier (och är lycklig i mitt beroende)
Och så vidare ...
Sedan tänker jag på Jenny Diski
Och lite på Bodil Malmsten
Som förmodligen skrev och skrev och skrev och skrev och skrev och skrev och skrev och sedan skrev de lite till ...
Och så är det med det !

Står och stampar...

jo det är precis vad jag gör ...
Hur man kan tycka att här & nu är något eftersträvansvärt kan jag inte förstå.
Jag lider av att inte ha något att se fram emot, något att sträva till, kämpa och strida för.
Obekväm med att vara bekväm men har samtidigt ingen ork till att köra igång stora projekt - bara att välja färg till en vägg känns som en K2 expedition. Inte ens att tänka ut saker som kan vara framåtblickande och spännande drar igång generatorn
Är det min jävla ålder som gör mig såhär tråkigt avmätt och oengagerad ?
Eller är det hormoner ? Eller hur världen ser ut, samhället, människorna ? Jag känner inte riktigt igen mig själv...
förutom i Els Cools bilder ...

och Håkan Hellströms edelwiess - som det är för sent för

och netflixserien RIVER med Stellan Skarsgård i en helt overkligt fantastisk roll - med Tina Charles I love to love som ett slags ledmotiv och det är så sorgligt och vackert och komplext...

Jag köper frön - ett flerpack solrosor, mängder med luktärter, ringblommor, sommarmalva, flerfärgade rädisor och i lördags en kartong sättpotatis - längre än så kommer jag inte till planering för framtiden...
Men det kanske räcker ... en bit ...

Funderar på att starta ...

Ett vet- ni- att- företag ...

Så det så !