Jag kan känna hur de där rötterna växer sig starkare och starkare och de där fötterna blir mer och mer stilla.
Från att ha varit en flykting varelse med en lite väl god förmåga till förändringsbenägenhet så blir jag numera bara trött då saker och ting skall förändras oavbrutet.
Jag älskar stabilitet och det förutsägbara.
Byt inte ut allt hela tiden.
Låt saker bara få vara.
Är det ålder ?
Är det världen ?
Är det livet ?
Jag vill till exempel INTE ha arbetsuppgifter där jag behöver vara på språng för att träffa olika människor och åka runt.
Jag vill vara stationär.
Mitt skrivbord, min stol, min dator, mitt rum, min grupp, mina kunskaper, mitt område. En 53 årig betongklump- typ.
Människorna får gärna komma och gå.
Men jag vill vara kvar på samma plats med mina närmaste.
Jag har heller ingen större lust att hitta på mig själv eller något sannare jag där inuti mig.
Har varken ork eller lust.
Känner mig rätt förnöjd med de där varianterna på den varelse som man blivit.
Rutinerna är numera guldkantade diamantbeströdda smycken.
Å my preciousssss morgonrutin.
Å mina 100 sit ups på kvällen
Å mina vitaminer tillsammans med tranbärsjuice
Å min lilla katt som kommer på morgonen och ligger och kurrar en liten stund bredvid.
Å vägen till arbetet nerför Eldaregatan - förbi Oscar Fredriks kyrka, fjärde långgatan, förbi barn och ungdomsbokhandeln Bokskåpet- det italienska cfeét med hattar som lampor och ett gigantiskt olivträd, förbi matton på Första Långgatan ...
Å mina 10.000 steg varje dag
Å vad de glittrar vackert i det dagliga livets strömfåra.
Jag läser om GRIT som i gott GRY
https://www.svd.se/hon-myntade-begreppet--na-framgang-med-grit
Långsiktigt hålla fast i något och jävlar anamma...
Det känns som att det hänger ihop.
Gry- Grit- betongklump- rötter
När jag söker på GRIT och bilder hittar jag denna:
Kanske ska anamma GRIT forskningen och skriva minst ett blogginlägg om dagen...
:-)
