Det är fredag.
En på många sätt helt underbar veckodag.
Jag sitter med bilder upp över öronen och kan inte koncentrera mig - det är en viljeansträngning att inte bara resa mig upp och gå ... rätt ut.
Jag har skummat igenom platsbankens erbjudande. Jag har googlat på tänkbara jobb. Jag har rent fysiskt fått nog eftersom stresshormonerna skenar genom mina vener. Manglad av ständiga pågående missuppfattningar och uppfattningar om varenda liten milimeter av tillvaron försöker jag kapsla in mig och kränga på mig en roll som skaver. En roll där det som är mitt privata,min själ,mitt jag,som behöver skyddas av en stålmur och en vallgrav med krokodiler - minst ... gärna en fem sex pirayor och några elektriska ålar som extra ammunition.
Det är som att vara i en känsloskottlinje - allas känslor och frustration smattrar ut som kulspruteskott - en ständigt pågående attack att förhålla sig till...
Vi går runt på ett minfält - små granater briserar med jämna mellanrum.
Ibland smäller det till rejält - någon har tryckt till en mina...
Som sagt har jag börjat kapsla in mig i en rustning för att inte dras med, inte dras ner, inte beröras.
Bara checka av - dela ut uppgifter, närvaro,frånvaro,bildhantering.
Lyssna till alla de problem som finns oavbrutet - ett pärlband av problem ... frustrationer... i stort och i smått.
Sjukdomar, krämpor, konflikter i en ständig cirkelrörelse.
Jag börjar förvandlas till teflon - det måste få glida av annars blir jag crazy- stänga av - inte reagera - men avstängdheten fortsätter hem med bussen och tåget.
Jag sitter som ett tomt skal i min fåtölj hemma och zappar mig vidare genom programtablåerna. Jag tittar på Tv men ser inget, tar inte in något, ett pixlat skval som får skölja genom en känslomässigt överansträngd hjärna.
Det känns inte så bra - nej faktiskt inte bra alls.
Tröttheten är fullständigt bedövande och en helg räcker inte alls till för att återhämta sig...
Jag är ganska lyckligt lottad med snart vuxna och självständiga barn och ett ordnat liv med goda vänner och en lugn man...ändå ...ändå är söndagkvällarna fyllda av dubbla känslor...
En helg räcker inte för att hitta återhämtning och gå ner i varv.
Dessutom handlar varvnedgåendet om att stänga in sig, prata så lite som möjligt, bara få vara i fred.
Så lite mänsklig kontakt som möjligt...
Det blir ett torftigt liv - utarmat.
Att jobba med människor är då inte alls en dans på rosor.
Det är ett romantiserat arbete som låter bättre än vad verkligheten handlar om.
Jag tror det passar mig dåligt, jag tror t o m att jag blir sjuk av det.
Jag vill inte arbeta med människor med problem - jag vill driva min egen affär, jag vill sälja saker, jag vill hjälpa människor att bli nöjda...
men som alltid lär man sig saker - och mina senaste 5 år har varit oerhört lärorika ifråga om mänskligheten och dess mindre tilltalande sidor och hur viktigt det är att lämna sitt magiska,barnsliga sätt att tänka - öppna sina ögon och våga se VERKLIGHETEN. Våga förhålla sig till VERKLIGHETEN och inse att världen är både ond och God. Och människan också...
Det är VERKLIGHETEN.
