Hur man kan tycka att här & nu är något eftersträvansvärt kan jag inte förstå.
Jag lider av att inte ha något att se fram emot, något att sträva till, kämpa och strida för.
Obekväm med att vara bekväm men har samtidigt ingen ork till att köra igång stora projekt - bara att välja färg till en vägg känns som en K2 expedition. Inte ens att tänka ut saker som kan vara framåtblickande och spännande drar igång generatorn
Är det min jävla ålder som gör mig såhär tråkigt avmätt och oengagerad ?
Eller är det hormoner ? Eller hur världen ser ut, samhället, människorna ? Jag känner inte riktigt igen mig själv...
förutom i Els Cools bilder ...
och Håkan Hellströms edelwiess - som det är för sent för
och netflixserien RIVER med Stellan Skarsgård i en helt overkligt fantastisk roll - med Tina Charles I love to love som ett slags ledmotiv och det är så sorgligt och vackert och komplext...
Jag köper frön - ett flerpack solrosor, mängder med luktärter, ringblommor, sommarmalva, flerfärgade rädisor och i lördags en kartong sättpotatis - längre än så kommer jag inte till planering för framtiden...
Men det kanske räcker ... en bit ...
