söndag 28 november 2010

skilsmössor och saknad

http://dykupp.blogspot.com/2010/11/stad-pa-vag-ner-i-hal-ensam-mamma-och.html

Jag saknar min gamla blogg
precis som det kan bli i en skilsmössa.
jag saknar mössan...
den nya sitter inte riktigt lika bra som den gamla.
jag tycker om det gamla invanda- det som är som en kär gammal vän.

det har blivit lite av mitt signum - att jag bygger upp
och så poff ...
känns det som det försvinner- glider mig ur händerna- blir liksom bara halvt
 som hus utan väggar och bärande balkar
tidursand i händerna
släpper det ifrån mig - svisch
Förstår inte tiden och energin och dess värde förrän efteråt

jag får skylla mig själv
det finns inpräglat sedan jag var en celldelning
Och frågan är om det går att förändra

Att Inget består
Allt måste börja om
igen igen igen igen igen igen igen igen igen...

Men kanske tålamod hjälper
Att Tåla sitt MOD

Hitta rätt väg
Hålla ut
Hålla fast
Tillräckligt länge

lite om inget

http://garderarmedkryss.blogspot.com/

söndag 7 november 2010

jag är insvept i kärlek

likt en vårrulle
Ja det är helt sant.
Det finns någon som älskar mig med en varm omhändertagande öm kärlek.
Det är inte de stora översvallande gesternas kärlek.
Det är den mer jordnära,den som köper tre påsar med kinesisk ingefäragodis eller tittar efter om curlingkängorna på scorett som jag talat om finns kvar i min storlek eller hittar en fin PlattTv på rea och köper den åt mig så jag kan få avbetala den på 5 månader...
eller gärna testar olika former av sina terapier och massager för att min stela nacke eller ömmande axlar eller smärtande ryggslut skall bli bättre

det är kärlek som är helt utan konkurrens eller tävlan eller krig

det är kärlek som är en ö och en fridfull fristad

det är kärlek som har mycket få inslag av dominans och underkastelse

jag tror att det är en av de bättre formerna av Kärlek och det är intressant att se vad som sker inuti då man blir insvept i den kärleken.

Det blir stilla och plötsligt kan man tänka sina tankar fullt ut.
Inga korta halvfärdiga tankar.
Inga malande tankegångar som bara kör runt och runt och runt för att till sist loopa över till ett närliggande ämne och sedan fortsätta en vända till.
Den inre tjattrande rösten lugnar ned sig och talar bara någon gång emellanåt och har då rätt intressanta synpunkter.
Plötsligt går det att se en plan eller att se framtiden och att inse vad som börjar utkristallisera sig som min väg - min uppgift.

Den stilla kärleken blir vägen ut från vilsenheten.
Kärleken blir min punkt varifrån jag kommer att utgå - min parkbänk eller trappsteg att sitta på...

Sedan tänker jag på att jag en gång fick uppleva den här formen av enkel kärlek när jag var liten...
Inte från föräldrarna för de hade bara förmåga till motsatsen...

Och då känner jag en glädje över att jag fick förmånen till den upplevelsen och att den finns där för evigt inlagd i mig

annars kanske jag bara hade blivit frustrerad över den här insvepningen - att jag hade känt mig främmande inför vårrullekänslan- att jag hade gjort mitt yttersta för att mana fram tävlan eller krig eller dominans

så TACK Någon eller något där ute

som lät mig än en gång i mitt liv få bli

                                                                ... insvept i kärlek!