Att bli samhällsentreprenör...

Ett huvud fullt av ideér.
Det har jag.
En ständigt processande hjärna som hela tiden lägger pussel.
Vad skall jag göra med dem ? Bitarna ?
Har jag ofta tänkt...
Ett tag arbetade jag med försäljning på reklambyråer - där var det ett smärtsamt framvärkande av ideér ... vilka krystades fram under stort pådrag... Ett för mig helt obegripligt scenario.
Kreatörerna skulle behandlas med silkesvantar för de var mitt uppe i sina känsliga ide´processer och fick absolut inte störas... oj oj oj vad det värktes och spelades tv-spel och drack vin och kastade basketbollar och rullades runt på små sparkcyklar för att värka fram en slogan till Västtrafik...
Jag brukade läsa på deras små gula post It -lappar som de lämnat efter svettiga brainstormingsstunder i den flashiga köksvåningen med tillhörande uteterass.
Förvånansvärt få små gula post it lappar brukade jag tänka - förvånansvärt få crazy ideér, förvånansvärt fattigt för att vara överbetalda viktigpettrar, förvånansvärt dålig fantasi....
På en annan byrå fick jag ibland vara med och då blev alla sura - "så många ideér kan man inte ha,inte få ,bara sådär "...
Och sedan fick jag inte vara med mer - jag fick t o m sparken, för jag var besvärlig... 100 % besvärlig !
Det var en tid då jag inte riktigt hade klart för mig att kreativitet får man bara utöva om man fått ett litet papper som säger att jodå - du har gått här på vår skola och betalat en dyr terminsavgift och fått lära dig att vara kreativ enligt ett visst erkänt mönster...
Det i sig tycker jag är ett antidiplom - något ickekreativt.
Ett tag var jag så nedslagen i skorna att jag inte ville kreera någonting.
Jag bara kände ett utbrett förakt för en branch som säger sig stå för kreativitet och som ofta är så förljugen och inskränkt att man vill kräkas - rätt ut.

Och som alltid måste förakt få värka ut - det får ta sin tid och sedan tar man en annan väg.
Jag tror jag håller på att ta en annan väg.
Den är inte lätt att gå - jag vet inte riktigt hur det kommer till att gå till och det känns som att det är något större och viktigare och helt utanför mitt lilla fjösiga självupptagna ego som styr.
Ibland känns det som att man har ett slags omedveten plan - att brickorna i ett spel bara dyker upp längs med livet och plötsligt har allt trillat på plats.
Så må det ske !