lite mer Alma Löv

och lite Allsång med svansen..

Den är på nu, Allsången. Mest för att Anders Lundin är en favorit. Han är en sån som släpper.. som om han lovat att idag ska jag inte vara FÖR skojig, men så kommer det. Ett släpp, en ingivelse, ett flow. Nåt ohjälpligt. Som nyss, när Våååår bästa tiiid är nuuuuuuuu.. allsången når himmelska höjder, och AL pratar lite om detta och avslutar det hela med att konstatera att vår bästa tid var ju nyss. Är det inte uppsluppet roligt? Jo.

men nu Alma.



Ja. Vad ska man tro. Hade Selma ovanligt stora tår? Är det bara stortånaglar eller var alla hennes tår lika stora. Något att fundera över under sömnlösa nätter .. de nätter som kommer allt som oftast. För många av oss. Nu mina sömnlösa medkamrater ... nu har vi att att göra.





Ännu en rörlig upplevelse. Den största egentligen i ryggraden. Hur det känns när man sitter på nåt så välkänt, som man hanterar självklart. Som man styr. Not. Här alltså. Här kan man bara trampa, iofs i olika hastighet för att få den glasklara melodin att låta. Men händerna vill ju styra. Ryggraden blir utmanad, det pirrar.. är det den förlängda märgen? Eller hjärnbarken (cerebrala cortex, cortex cerebri eller bara cortex) som minns att har man styre i händerna ska man minsann bestämma vägen själv också.

Konst... igt är det.