tänker på Gud

och jag vet inte om det hjälper...
Just nu har jag drabbats av akut upplevelseutmattning.
Det yttrar sig i att jag bara vill ha det riktigt rejält tråkigt.
Inga mer känslosensationer och pirrande irrkemikalier som drar igång i kropp och hjärna.
Jag vill ha en stunds stiltje.
Läste i Metro och på varenda sida fanns uppmaningar till att UPPLEEEEEEEEEVA saker - varenda liten boutique bjuder på happenings och singalong och swipping o swopping och museérna har workshops 24/7 och gallerier och Claes Ohlsson och kyrkorna anordnar hallaballo och föreläsningar och måla din egen tro och ställ ut den samtidigt som en nykristen frisör klipper och stylar om dig och efteråt kan du raskt lära dig speedsalsa samt skriva en novell och få ut det hela komprimerat som ett grafiskt collage...

På måndag på fikarasten är det bara att briljera med allt man lyckats pressa in i helgens upplevelseruta.
Fullmatad som en augustikrabba av livsförhöjande UPPLEVELSER.

Jag orkar inte. Uppleva. För Mycket.

Jag skulle vilja uppleva :

Gunillaberg - Tage Andersens nya trädgårdsprojekt i Småland
Pilane på Tjörn
Ett stim blåvalar i sin naturliga miljö

Istället köper jag mig en grå filthatt - läser en rätt ospännande bok om en fransk portvaktsdam som gömmer sig bakom sin tråkighet och betraktar tillvaron samt fördjupar sig inom konst - historia och filosofi.
Tar min tämligen osexiga lilla lånelådbil och ger mig av mot Åsa - som utflyktsmål.
Sitter på mitt jobb och försöker bringa ordning i katalogiserade bildnegativ.
Tittar på katalogkort och matar in dem i en databas som heter Carlotta.
Och i dessa något repetitiva totalt odramatiska arbetsuppgifter finner jag en välgörande stillhet...
Innerligt önskar jag att detta vore min enda uppgift - Inte att leda och uppmuntra och förstå en flock medmänniskor för vilka jag har ett betalt ansvar.

Frånvaro av diskussioner och inget direkt tyckande.
Bilder från expeditioner i Brasilien och sydamerika a´1904-1905 är intressanta i sig. Människorna på bilderna är både stolt vackra och neutrala och väldigt tysta.
Inga frågor,inget diskuterande.

Och jag erkänner min nördiga,småtråkiga introvertighet och står för den allt vad jag orkar.

Sedan tänker jag på Gud lite till och tackar någon eller Något för hur saker och ting utvecklar sig...

Boken kan jag rekommendera varmt : Igelkottens elegans av Muriel Barbery