japp.. jag tycker att man får säga hur man vill. Vill man säga asseptans i stället för ackseptans så får man det. Jag tycker att vi ska bilda mottattack mot utvecklingen av den allmäna svenskavärnplikten. Alla dessa självutnämnda rabiater som med sammanbiten blick rättar andra ...och är stolta över det. Där ingen minsta lilla borttappad ändelse slinker förbi, utan att bli kommenterad. Som säger med nöjda och belåtna röster.. "ja.. kalla mig gärna svenskafröken men det heter faktiskt".. eller "man kan faktiskt inte säga så" .. och "jag står inte ut med att höra".... och så kommer det en utläggning som får SAOL att göra nöjda baklängesvolter i bokhyllan.
Varför?! Varför är det så viktigt? Jag förstår inte dom drivkrafterna.. förklara det nån svenskahjälte därute.
Namn till exempel. För mig är inte ett e på slutet av ett förnamn eller ett h mer eller mindre i efternamnet så viktigt.. gör som ni vill brukar jag säga när folk ska stava mitt namn. Jag vet ju vad jag heter, stava det så som det känns bekvämt. Och folk brukar titta på mig och le lite ansträngt, dom vill helst inte göra som dom vill. Dom tycker nog att jag är gränslös och nån slags omvänd viktigpetter som koketterar. Det gör jag inte. Jag tycker bara inte det är viktigt. Just DET är inte viktigt. Det är viktigare att inte ljuga. Eller att vara så snäll mot okända som man orkar med. Men det har inget med språk att göra. Förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar