Ge mig en känsla bad jag en till mig närstående för att få en känsla, nåt att skriva om så här på lördags-sen-eftermiddagen. Dagen som började med att avsluta en så väldigt trevlig middag med en så väldigt god vän. Jag har känt honom i 27 år, den här speciella vännen. Han som var första barnets första barnvakt. Kollektivmedlem och följeslagare genom åren, ibland intensivare ibland med långa pauser beroende på hur våra respektive vardagar ockuperat oss.
Men när något hänt, något allvarligt, vilket ofta inkluderat hjärtesorg eller stora förälskelser så är han den som gått mina promenader och lyssnat. Så många tårar som runnit under de broarna vi traskat över, så många ord som försökt förklara det underbara får nog nästan inte plats i nån annans öron.
Funderar ibland på vilka som kommer i ens vän-väg, varför just de människorna, vad vill dom med mig, vilka bilder hjälper jag till med att måla i deras värld... och såna roliga banala frågor. Den här vännen kommer med stora öron, han har alltid haft det.... lyssnat och frågat. Frågat och frågat. Som en god vän har hans ögon tårats av mina tårar och mina av hans.
Tjugosju år, fem barn, många allvarliga relationer och två äktenskap, några jobb och yrkesbyten, många flyttar, några lite längre bort och tillbaka senare så sitter han i min soffa i mitt nya och sista liv och vi ställer frågor och flabbar och svarar på frågor så gott det går. Och det går, fortfarande.
Vilket ordet var som jag fick? Melankoli så klart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar