Jag insåg redan tidigt på morronen igår, strax efter att jag behövt felparkera bilen för att hinna med pendeltåg men innan jag upptäckte datorhaveriet på jobbet att plånboken var glömd hemma. Två dagar och en natt i Trollhättan utan ett öre, inte ett kreditkort, inte ett enda något att handla för. Jag fick tigga. Jag har försökt göra tiggeriet till en rolig grej, att kokettera med att inte ha en endaste liten krona. Jag har skojat till mig två glas vin, skrapat ihop till ett tredje och avstått från ett fjärde eftersom min stolthet faktiskt krävde skärpning. (vilket var bra för mig dagen efter, i morse alltså), men det har gjort mig ganska ... utsatt, lite lessen men framför allt påmind.
Behovet av en kopp kaffe har sällan varit större. Ja, jag fick behov av exakt allt och vadsomhelst som gick att betala för. Avsaknaden av kort och kontanter var så påtaglig att jag paniklånade hundralappar för att återerövra känslan av kontroll och frihet. Dom gick åt direkt. Hundra kronor, mina vänner, det är som en tvåöring för en godissugen femåring på sextitalet.. det räcker till två ettöres sen är dom slut. Och man ville bara ha mer. Så man fick gå till nån vuxen och be om en peng och sällan har man väl varit i nån större beroendeställning. Pank och sockerberoende. Och man har sen dess trott att den tiden är slut och sånt behöver man aldrig mer utsättas för. Fel fel fel. Glömd plånbok och man får ta sin lilla femåring i handen och gå sin golgatavandring igen...rycka sin arbetskamrat i armen och be.... snälla du.. jag har till en latte, men kan du låna mig till en muffins.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar