grannen vårsjunger och vårskriker

...jo så är det - jag bor granne med Birk Borkason.
Jag tror vissa människor borde få bo på landet,i grottor eller varhelst känslomässiga uttryck inte blir fullt så påträngande nära...
Några gånger har jag ringt på och frågat hur han mår och hur hans tjej mår eftersom det ibland faktiskt låter som att de håller på att slå ihjäl varandra...
Han är väldigt rar och tackar alltid efteråt.
Runt deras dörr strålar det ut orolighet och känslostormar - det sprutar liksom ut - glädjen är upphöjd i 5 miljoner, ilskan likaså,frustrationen,irritationen,you name it...
Ibland känns det som det kanske kunde vara en god ide att låta barn och ungdomar få träna sig på att hantera sina känslor - alltså HANTERA - inte trycka undan eller förneka eller leva ut eller lägga över dem på den som råkar komma förbi...
Som ett skolämne - inskrivet i LGR och minst lika viktigt som Matematik.
Eller förresten barn och ungdomar OCH vuxna.

Jag tänker mycket på det här med att klara av att bära sina känslor - själv är jag verkligen inte någon mästare i den grenen. Jag tränger undan dem och låtsas som om den där usliga känslan aldrig någonsin uppstått.
Min värsta känsla av alla är besvikelsen.
Avundsjuka fixar jag bra - det är bara att erkänna - såklart jag kan bli avundsjuk - mest på människor med trädgård eller om deras liv är någorlunda i fas på något sätt - de verkar glada o nöjda har ett bra boende, trädgård, utrymme för hund och vänner och ett tickande liv...
Fast ofta finns det fler bottnar i människors liv och även människor med ordnade avundsjukframkallande liv brottas förmodligen med olika former av problem - sjuka föräldrar, gamla skulder, egna trauman...
Dessutom verkar det som att villa & trädgårdsmänniskor ofta avundsjukt sneglar på människor med projektanställningar och en billig 2:a med en balkong och två krukor penseér som trädgård...
Varje livsstil har sina egna krävande krav eller baksida eller pris...

... men besvikelsen ...brrrrrrr ... den river och bränner som när man snubblat i gymnastiksalen och brännskrapat sig på sina knän - ett brännande som satt i länge, som om man var riktigt oduglig för att man inte klarade av en så enkel sak som att hålla sig på benen...

Jag har inte den blekaste aning om hur jag skall hantera min skräck för besvikelse - kanske att jag borde besvikelseskrika - första måndagen i kvartalet strax efter tre - direkt efter Hesa Fredrik

eller så kanske jag skulle träna på vårskrik och blanda ut besvikelsen i dem ... lite i taget som när man tar aningen bittermandel i sockerkakssmet...

Tål att tänkas på
Nu skall jag gå på vernisage och förmodligen drabbas av små hanterbara slängar avundsjuka... för jag vill också vara åtminstone lite framgångsrik konstnär ... jag också...