jaha

jag visste hur det skulle sluta. det är som med smågodis, man blir överlycklig av tanken på ferraribilar, center, lösvikt av röda zoo-tabletter, gärna nåt crunchigt med choklad och så många med papper om - geisha och såna... man bestämmer att man faktiskt får en påse för att man är värd det. man vet att det kommer att kännas åt helvete men ingen INGEN kan stoppa det.

så jag tar min påse, ser till att jag har så mycket att jag kan bjuda utan att bli argsint och så häller jag i mig. sen hatar jag mig. med rätta. eller... jag tänker.. detta var väl ändå onödigt. varje gång tänker jag så.



SÅ, kändes det i kväll. maken var borta, skulle göra nåt med kultur och jag började fundera över om jag inte var värd en egen tv-kväll. in i dimman längtade jag.

johohohoo då... halv sju börjar Vänner. det var avsnittet när dom firar halloween och phoebes syrra kommer med nya pojkvännen sean penn och jag har redan sett avsnittet fem gånger. det var på håret att jag stod ut, men det gick. sen kämpade biggest loser mot engelska trädgårdar... det blev som cat fight och jag fick jämka med fjärrkontrollen. efter det; kungabröllpet mot top model (amen vafan.. vad är det för FEL på mig).. samma sak här.. det blev zippetyzappety. winter och magnus krepper gick bort efter fem minuter för jag är övertygad om att åke edvardsson aldrig skulle klä winter i orangea pyjamasbyxor eller skicka ut honom på mordutredning i flottigt hår. svenska hollywoodfruar förlorade mot nyheter... det var som balsam för en hårt ansträngd hjärna, och jag sände mig en tacksam tanke - tänk att jag har en gräns. eller, jag vet ju att jag har en gräns men inte alltid var den går och ingen är tacksammare än jag när den drar sig.

och nu då... är jag glad? är jag nöjd? föraktar jag mig? har jag fått något behov tillfredsställt?

jag vet inte. jag behöver müsli, sen kanske jag kan svara.