...not!
Jag vet att man kan inte förvänta sig att allt skall vara roligt jämnt. En del saker i livet är tunga. Förluster är tunga, att sörja dem är ett slitgöra och ett arbete som tar tid... Konstigt nog har jag med väldigt få undantag ändå lyckats le åtminstone pytteyttelite även i de mest overkligt sorgtyngda stunder - mest åt mig själv och det absurda i situationerna. Vad annat kan man göra?
Att skratta eller gråta åt elände är en rätt bra mening.
Så jag skrattar åt mitt!
Annars researchar jag ihärdigt och har hittat ett nytt intressant arbete som jag funderat en hel del kring...dvs att det borde finnas ...och ...voila´
Professionell mötesfaciliator.
Efter att i några år suttit av en radda av de mest meningslösa möten där ingen kom fram till något vettigt för att därför boka upp 25 st likartade möten till...
Tid som försvann och ingen återkoppling och ingen uppföljning - bara möte efter möte efter möte efter möte...
Och som den obstinata person jag är så hade jag mage att vid flertalet tillfällen påtala denna jävligt irriterande bristfällighet för jag satt där och lyssnade och såg mönstret - mötesmönstret.
Att möten är ett förträffligt sätt att vara väldigt viktig men inte behöva leverera.
Möten är den mest fantastiska ursäkten av allt för att låtsas vara the bizzi one.
Workshops skall vi inte tala om
En professionell mötesfaciliator har som uppgift att bana väg för ett givande möte som ger utdelning för samtliga inblandade...
Kom ihåg var ni läste detta först!
Och jag undrar jag om inte det här är något som jag borde slänga mig ut i.
Då kanske jag kommer gråta av glädje istället för att skratta åt eländet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar