går omkring och plockar de små röda mytomspunna bären som växer lite här och där i trädgården. plockar, äter och får en insikt om varför man aldrig stöter på smultronglass, smultronsaft, smultronpaj, eller nån annan smultroningrediens, för jag har aldrig ätit nåt som smakar så mycket artificiella tillsatser i sig själv. hur tänkte naturen här? dags att skapa lite parfymerad smågodis när det är som sämst, för människan att plocka, trä på nåt skitigt strå som inte funkar för bären ramlar av hela tiden och får ungar att gråta och resten kan dom äta tillsammans med strårester... rätt åt dom.?
näää, tacka vet jag blåbär, går inte att trä på strå, finns i mängder och är den svåraste bärsmaken att framställa industriellt. och man måste inte ens vara lycklig när man plockar dom. eller av att plocka dom
jaja, liten fundering medan jag försöker hitta i hemmet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar