med att njuta av det som är mina försök att skapa en trädgård. Mottot har med tiden blivit learning by bying knopps, planting, killing by okunskap and bying new... knopps. Jag tänker att det som återkommer är det som trivs och att det blir bäst så. Men jag sörjer ändå en vit lilja.
Tanken är det ska vara en plats vilja vara i. Sitta runt i. Ligga i. Nånstans där man inte känner att livet nog håller på nån annanstans och därför måste dit, nånannanstans. Mer ett ställe att skingra den återkommande rastlösheten. Den smygande livsledan som ibland dyker upp och kanske hör till livet? Tänker att jag kanske kan gunga bort den.
Hur det går? Jo men tackar som frågar. Och så är ju trädgårdar av den art att de skiter i om du är rastlös eller inte, den bara finns där. Och återkommer. Med eller utan de knoppar man förälskat sig i, impulsköpt och planlöst grävt ner.
Huller om buller tycker jag är finast. Utan eftertanke, eller iaf inte så mycket eftertanke. det blir som det ska. Typ.
Och glas är fint. Överallt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar