Jag var ett kollobarn när jag var barn. Eller då hette det koloni. Man anmälde sig via en lapp hos fröken om man ville åka på koloni några veckor på sommaren och det ville alltid jag. Jag hade inget begrepp om vilka som fick åka och varför, att det på nåt sätt hade med att man var sämre bemedlad att göra, även om jag väl visste att det var det vi var. Jag ville bara åka på koloni. Till Södra näs. Varje år under... tre, fyra? år var jag där. Jag var en av dom som aldrig längtade hem. Ville jag åka hem?
Iallafall. Södra näs låg alldeles vid havet, ett stort hus och två mindre varav ett var en lekhall. Inga gräsmattor utan något som måste ha varit gamla spannmålsodlingar.. stubbrester som man inte kunde gå i för det gjorde så ont. Vi gick nog där ändå.
Där lärde jag mig pussas, lärde mig att det fanns vuxna som verkade ha roligt. Jag har doftminnen - en blandning av tandkräm, kallt vatten och många barn som spottade skum samtidigt i plåthon. Varje lördag kar-badades vi. Det var nånstans runt 1967, 68, 69. Nu vet jag vilken sorts unga idealister det var som sommarjobbade där, då kände jag bara mig glad och omhändertagen. Inget hände som inte skulle hända.
Iallafall. Runt hela kolonin låg en mur. Hög, dit vi klättrade upp på kvällarna och tittade ut. Som fågelungar satt vi där på rad. Som maskrosfrön som vind för våg hamnat där. Som en slump kunde det se ut, vilket jag tror att det inte var. Men vi satt och satt. Och tittade. Säkert hade vi roligt och planerade rymningar. Men mest kommer jag ihåg horisonten och alla tankfartyg som gick därute. Tror inte jag tänkte nåt om frihet och sånt. Då.
Nu har jag ett behov av att någon gång varje år komma till Varberg och titta på den horisonten. Och fortfarande inte veta jag vad jag tänker. Jag bara känner mig trygg.
Japp.. min horisont.
Det är absolut något visst med Varberg!
SvaraRadera