en resa, 2

Del två kan vi kalla... kulturimperialism. Eller "jag kan ge dom som är uppfödda på amerikansk tv/film och inte kan hjälpa det" ett ansikte. Sällan har jag blivit så förvånad över min egen uppspelthet som när turist-turen med buss som vi bokat i LA, sveper förbi


Rodeo drive, det var här Julia Roberts handlade sina kläder efter att hon prostituerat sig i Pretty woman.. (jo, jag rodnar, skäms över att jag vet det, över att jag grät i slutet av filmen, men handlar detta om kulturimperialism så gör det)

Efter den skylten fanns det ingen av mina reaktioner som förvånade mig längre. Och inget jag behöver skämmas mer för. Tror jag.



Hollywoodskylten ja. Men det är ingen idé att "get starstruck" för det fanns inte en stare i närheten. Förutom möjligtvis MJ. Eller, rättare sagt, Michael Jacksons ande. För nog fanns han där nånstans bland fans som sittdansade i amerikanska raggarbilar bredvid stjärnan, för tredje dagen i rad. Det var efter årsdagen av hans död. Fansen fick inte komma in i gravkammaren så dom firade helt enkelt på Hollywood boulevard, på hans stjärna. Och det kändes som att han själv stod bakom drösen av försäljare av vita högerhandskar och cashade in ... nåt. Kärlek? På Hollywoodvis?



Och på tal om Hollywoodskylten så finns det (enligt initierade källor) krafter som vill ta ner skylten men Hugh Hefner som sponsar renoverandet av Y:et sätter sig emot det. Hö hö.



Men sinnebilden för Amerika i Amerika är nog flaggan. Och den är vanligtvis stor. Och överallt. Flaggstänger kan se ut som tandpetare som agerar hållare för sänglakan. Och då menar jag inte symboliskt. Det är helt fel proportioner för en svensk lite tillbakahållen estetism och nästan obefintlig patriotism.



Flaggor flaggor flaggor som man blir glad av.... Hela San Francisco flaggade. Men blev liksom kär i stan. Skit samma om det är kärlek till stan eller till folk av samma kön, sa stan på nåt vis. Och jag gick såklart på det, för att jag vill det. För att jag vill att det ska vara så, att en mytomspunnen stad ska hålla den fanan som sin högsta, inte paradgator, hjul, byggnader eller nöjesparker. Jag tror att det var cirka 156 874 flaggor i de färgerna. Och den lilla boråsgöteborgaren inom mig tänkte.. gôtt mos.

Nää.. det gjorde den inte. Men jag åker gärna dit igen.

Nästa avsnitt kommer nog att handla om integritet, eller amerikansk blygsamhet. Som jag uppfattar det.