28 en alle`n...

alla de övriga 31...

Jahapp då var det Februari 2010.
Snö ute och gråvitt - en beige dag.

Jag sitter på kanten av min inre krater och kikar ner.

Det ligger några sanningar där och skramlar.

Eller skall jag kalla dem skavigheter eller antaganden eller soppåsar eller som buddisterna säger om de inre rösterna - de tjattrande aporna...
Tycker jag är ganska modig som vågat mig genom min egen djungel för att nu sitta här och titta ner i mitt inre hålrum och krater.
Den som jag jobbat hårt med att täcka över på olika sätt - jobb,böcker,mat,träning,studier,självhjälp,terapi,information,upplevelser,pengar,titlar,roller,vin, ilska,humor mm mm...
Jag dinglar med benen och slänger ner några bananer till de ivrigt hoppande och tjattrande aporna.
De är lite söta - och jag tänker på den där dagisramsan "...fem små apor hoppade i sängen ..."


Jag är glad över att den ser ut som den gör - att den har en botten och inte känns hopplös eller avgrundsdjup och att den kan visas upp såhär i en blogg - fastän ni som läser det här kanske vrider er och tycker:
- Å nej ...vill jag verkligen veta att hon har en krater inuti sig? ... nej ... det vill jag inte känna till...
Usch - hur gör man med människor som tycker sig gå runt med inre kratrar fulla av apor ...
- Nej ..det blir jobbigt ...konstigt ... om inte annat!

Men jag tänkte testa och se vad som händer då man inte längre till varje pris täcker över sin krater utan låter den få vara med - ingå- kanske gör en liten fin vårträdgård av någon del - matar de små aporna med bananer och lyssnar på deras tjatter - antingen säger de något eller så säger de ingenting utan bara tjattrar på...

Såg Robinsonfinalen och måste säga att jag tror det är trots allt en rätt bra spegling av vårt samhälle, vilka uttryck som mänsklighet kan ta sig i gruppsammanhang.
Jag tror och hoppas innerligt att jag själv INTE hade förvandlats till en manipulerande och intrigerande kappvändare som oavbrutet skulle skylla ifrån mig på allt och alla andra och till sist på att  mitt eget beteende handlade om att det är ju en tävling - den här gyllene grejen om att allt är tillåtet till slut bara för man gett sig in i en tävling...

Och att överlevnad bara skulle handla om ett socialt spel och att ett utpräglat konkurrenstänkande skulle hjälpa en själv Och de andra på en öde ö - Hur ? undrar jag ...

Och sedan undrar jag hur det känns att heta Anders eller Jimmy idag - i kroppen och i själen!

Och att den här otäcka vinnarskallementaliteten doftar taktfasta stöveltramp och ism...

Igår i söndagens Gp var en artikel om Bengt Göransson där han säger;
 "... den som bara är beslutspotent utan att ange några referenser är den farligaste av alla. Han kan fatta beslut i vilken riktning som helst..."


Läs den! Det är en klok man som talar !