att vara i fas

1 2 eller 3.
Det är minsann att vara ur fas.
Och en ren fasa
Och nu ska jag ur denna fasansfulla upplevelse pronto bene...
samtidigt blir jag förbannad - igen...
Därför att det är ingen rolig känsla att känna sig som B-laget och alla tycker det är så jobbigt när det uttalas högt.
BBBBBBBBBBBBB-Laget
- säg inte så!!!
- det där var väl onödigt!
- nu nedvärderar du dig själv!

men det är inte alls det jag gör - utan jag sätter ord på det som en hel omgivning förmedlar lite subtilt genom att just inte säga saker högt.

Människor i flock är minsann inte alltid det där tänkande djuret som tänker på sitt tänkande...
Det är en feromon stinkande rädd hop som blir definierade genom att förvandlas till ett vi - vi - mot dom.
Dom där utanför vi-skapet. Och i vi-skapet blir man trygg- där i vi-skapet är vi lika varann och vet var vi har varann och vi säger samma saker och tycker samma och det är en varm skön trygg trygg grottkänsla i Vi-skapet.

Det är en isande kyla i att hamna utanför gruppen. Det är 1000-tals år av evolution där man blev uppäten  om man lämnades utanför som plötsligt slår civiliserade kognitioner totalt i baklås.
Det är förmodligen mycket mänskligt men inte desto mindre djuriskt för det.
Och det är nog en lurig väg att gå med tanke på vad vi människor genom historien utsatt grupper för.
Jag tror det är samma slags dynamikrelage.
Att ha en gul stjärna på sig var ju till en början bara ett slags fas - en form av lättöverskådligt sorteringssystem uttänkt av ett minst sagt administrativt och byråkratiskt inriktat folk...
Därför att språket i sig objektifierar och sätt dessutom till en allmän symbol så försvinner mer och mer av din mänsklighet och till sist är du bara ett nummer... en 1a eller en 2a eller en 3a

...läskig tanke...visst är det?