läser en ny bok

...om acceptans - ordet som inte går att uttala rätt och som om möjligt är ännu svårare att efterleva

MEN
           för varje dag som går så börjar jag ändå undra om det egentligen inte är det som är själva grejen
MED
           allt.

jaha ...det finns en hel del människor som är jävligt jobbiga, till viss del dumma i huvudet, som inte alls vill alla väl, som kör sina egna race och lämnar krossade stackare bakom och under sig...

MEN
             är det verkligen min sak att lägga energi på att försöka hitta orsaker och förklaringar och ursäkter och analyser av dem - av mig - av mina reaktioner - av deras reaktioner etc etc

TROR
                inte det!
TÄNK
                om man bara kunde konstatera : DUM I HUVUDET och så var det bra.
INTE
           leta efter guldkorn i skit
INTE
            fundera på om den personen kanske skulle vara annorlunda om jag kanske var ännu lite snällare
INTE
            längre gå på den där sörjan om att kärlek är den enda lösningen...

Vi Kvinnor tror ofta det - att det är vår uppgift att älska människor till godhet - vi hittar alltid någon vinkel på att någon är en fin person innerst inne, att alla egentligen vill väl, att de som är dumma inte har blivit tillräckligt älskade så därför kan vi/ måste vi älska dem ännu lite till... älska fram det där som fattas och då kommer vi till att leva lyckliga i hundra år ...trallalllla la la laaaa... i sagolandet

MEN
          tänk om Kärlek egentligen kanske handlar om motstånd och mod och verklighet och att våga stå upp för det man tycker och Acceptera det...

Imorgon skall jag nog skriva lite om sagor o dess ibland skadliga inverkan ...