Magnolia

En magnifik magnolia. Min. En stund iallafall. Jag funderar över hur många år den är, hur länge den har stått för att jag ska få njuta den korta stund jag tillbringar där, just då. Jag är glad över mycket med Louisiana-besöket men mest glad är jag över att vi kom just då, den dag i den veckan som magnolian var som mest generös. Det här året. Nu är det ett år till nästa gång den blommar på bar gren.



Det här är min magnolia. Den är tre år. Ser ni den? Det är den som är kvistarna framför de glada rabarberbladen. Den vill inte vara med och jag samarbetar inte med den. För i så fall hade jag flyttat den. I höst ska jag flytta den. För jag vill att den ska resa sig som ett träd, ta över tomten och placera en staty framför sig. Ja, så vill jag ha min magnolia.



Det är en annan min magnolia. Stjärnmagolian. den trivs bättre. Det ser man på den ljusa auran den har omkring sig. Jag brukar gå ut och prata med den, säga; du verkar iallafall trivas, ska vi sätta surmagnolian bredvid dig? Kan du uppmuntra den då och få den att le?



En stjärnmagnoliaknopp letar sig ut. Hade fjärilar vuxit på träd hade det sett ut precis så här. Ni ser nog inte det eftersom det är så suddig mobiltelefonbild. Ni får helt enkelt tro mina ord.



Bonusmaterial. Så här ser min rabarber ut när den blommar. Fantastiskt fint men jag tror inte det är så bra för rabarberpajen.




Och ännu mer bonusmaterial. Här är bildbevisen, om när vi gick från disney till sofistikation.
Lite dålig färgåtergivning på det svarta. jag tror att den blå färgen fick panik och kastade blått ljus över hela världen. Må det blå vila i frid.