Vårdpessimism och redigering

ett nytt ord...
Jag läste det första gången i en blogg som är kritisk till Fas 3.
Det är en bra och välformulerad blogg som jag önskar att alla som hamnat i jobb och utvecklingsgarantins rundgångar tar en titt på ibland.

Vårdpessimism drabbas nog vi alla av ibland. Tyvärr.
Det är sorgligt.
Jag är inte sådärvärstvidare förtjust i mig själv då det inträffar.

Det sorgligaste som finns är att tro att en människa aldrig kommer till att förändras eller växa.
Att utvecklingen avstannat, lust och glädje försvunnit ut genom en dörr som gått i ett evigt baklås.

Ibland skriver man kass - och det här var väl inte så bra .
Det är en av de där bra grejerna med en blogg - det är bara att ändra.
Jag redigerar,
redigerar lite till

och sedan en redigering till...

Ibland när jag jobbloggar så blir det pressat för jag vet att det finns en massa andra saker som jag borde ägna mig åt.
Som att sätta mig in i scannerprogram
Katalogiseringar
eller fylla i närvarolistor...

Istället går jag en runda och frågar hur folk mår och menar det.
Överallt kommer små historier som jag tar in och lägger till allt annat insamlat material i minnesbanken.
Det är guldkorn i min tillvaro.
Varje dag blir mina medmänniskor och alla dessa berättelser,tankar och drömmar till ett collage.
Ett vackert collage. Mustigt. Lite som en film av Emir Kusturica (kanske inte stavas så) han med Svart katt, vit katt...

Men jobbrollen gör att blogginläggen blir annorlunda - frampressade och rediga.
Vem skrev det där tänker jag ...
Fru duktig och tillrättalagd klev fram ur någon vrå inuti och slog sig ner och tog över tangentbord och dator.

Kan det ha med mitt skrivbord att göra ?
Eller de helt osannolikt fula visitkorten i sitt lilla plexiställ?
Eller whiteboarden med veckoplaneringen som ingen direkt följer?
Leken att vi,jag, leker arbete.

Viktig sitter jag med telefonen och leker viktigt samtal - precis som jag gjorde som 5-6 åring...

Ja - ja - jo - tack - javisst - Naturligtvis - jag förstår ... En återkoppling- ja - ja - naturligtvis- tack - javisst - vi hörs - tack - hej

Imorgon bitti skall jag på lövhyddefest i Synagogan.
Det blir intressant.
En vacker del till collaget.

I söndags läste jag om Nuvarande fru De Geer - så himla stimulerande.
Hon blev konstnär sent i livet.
Hon berättade om sina depressioner och känsla av att inte ha gjort något viktigt som 36- åring.
Sedan harvade hon runt och bara hittade på något i hörnet av sin mans atelje.
Kan det vara så enkelt?
Om man kan övertyga alla med en historia om att det man gör är ett slags konst - då blir det konst.

Jag tänker på motsatsord - som Vårdoptimism - ett fint ord.
Det borde användas oftare.

Och vissa redigeringar är minst sagt riktigt riktigt ... bra att de blev av.