Den kreativa tvivlaren

Jag tvivlar. På mig själv förstås ofta men lika ofta på andra. Antar att det i fallet med tvivlet till andra har sitt ursprung i det bildningskomplex som uppstår när jag inte hänger med, förstår, fattar, inser eller nåt annat verb. I det läget börjar jag tvivla på den andra, ifrågasätter och slutar lyssna, hittar på egna åsikter och kunskaper, som jag inte visste att jag hade. Jag blir kreativ helt enkelt

Så, lite så där kreativt Wikipediar jag på "tvivel" och läser följande: "Tvivel är osäkerhet i sammanhang som tillit, uppträdande, beslut eller tro. Uttrycket 'att tvivla', betyder ungefär 'att ifrågasätta ens omgivning och livserfarenheter'". Jaha.. nja är det verkligen det; ifrågasätta livserfarenheter- kan man det. En erfarenhet har man ju gjort. Det är ju själva innebörden i ordet. Tvivlar på Wikipedias källor i detta fall.

Så finns det ju andra tvivel, mer allmängiltiga, såna som inte har med mitt självförtroende att göra. Som tex att nyhetsflödet idag får mig att tvivla på nån form av kollektivt förnuft. Climatgate, 35 000 nya soldater till Afghanistan, mutor, huliganer, Lets dance, tortyr och bränder. Och den gamla nyheten om att 40 % av amerikanerna tror att människan och världen skapades för 10 000 år sen får mig att tvivla på en nations förstånd, även om jag blir uppiggad av det. Men det är väl skadeglädje kanske.

Men detta tror jag fullt och fast på och jag tycker att folk som tvivlar på månvandringen inte är riktigt kloka

Andra tvivelaktigheter är att jag nån gång kommer att springa Göteborgsvarvet, att straffregister kan rädda barn från förskolepedofiler, att jag kommer att sluta känna ensamheter, att idéer är större än människor, att man kan dela in folk i hund och kattfolk, att, att ......

Jag tvivlar starkt på att detta är mitt starkaste inlägg i bloggen, och jag avslutar med Tage - utan tvivel är man inte riktigt klok.