To whom it may concern

... så skrevs det på ett intyg som jag fick efter att ha volontärat i England sommaren 1981. När jag fick intyget mig började jag (antagligen) gråta, för jag tyckte att det lät så .. tyket. Så ointresserat och så ironiskt. Nu vet jag att det är så man formulerar sig i det språket, med det visste jag inte då.
Och jag tycker fortfarande det låter ironiskt. Så, nu använder jag det själv när jag vill låta lite självironisk. Kanske inte helt lyckat, men ändå.

Här skulle det ha kunnat komma en poäng, en schwungfull fortsättning, alternativt en intelligent övergång men det gör det inte. Tänkte bara dela med mig av mina tankar och intressen så som dom såg ut den 10 december 2009.



Eller kanske ska jag skriva om mina tankar kring mitt intresse, Julinstallationer .

I denna kreation;

Glasskål avsedd för räkor, nu med vitmossa, och nåt vitt från en kruka från i somras som jag glömt namnet på. Ett värmeljus i mitten och fyra små skira änglar som är återvunna från ett trasigt ljusspel, ett sånt där som driver en till vansinne när man tänder värmeljuset som gör att det plingar entonigt. Änglarna ska bara den som anstränger sig lägga märke till, som en belöning tänkte jag (klicka på bilden så blir ni belönade). Till detta en liten tomteflicka med malätna söndriga vingar som jag köpte nån gång i början på 90talet, som jag tycker mycket om. Och till slut, för att inte verka pretentiös, en tomte fastsatt vid ett stearinljus. Och nu hör jag hur intresseklubben antecknar. Bra. Jag kan berätta vidare att jag hängt upp en nyköpt julgranskula, dimblå med silver och röda stenar på. Den hänger lite nonchigt i ståltråd, lite för högt upp bredvid kakelugnen. Inte helt lyckat.

Tänker att det är som i verkliga livet. Man får en idé, mer eller mindre inspirerad, man börjar .. inte planera, för det gör man aldrig, utan man skrider raskt till verket. Uppmuntrad av sin egen kreativitet, men planlös. Och då, då börjar kampen... för den nu aktuella julinstallationens del t.ex - med och mot det kitchiga.

Vad är det för kamp undrar jag ofta. Vad är det som får mig att lägga ner timmar på mossor och änglar? På att kavla lera, sticka och repa upp, hitta den mest originella trädgårdskonsten, göra de mest fantasifulla lerfåglarna - ju fulare desto snyggare - eller pimpa ljusstaken med glasprismor? Vad.. vad?? Vad kämpar jag för. Eller emot.
Mig själv? Min fantastiska unicitet? Att jag vill vara mer unik än någon annan jag känner? Att det är härligt att kokettera med banalitet? Att jag har kommit på att det banala är det originella?

Det är ett svar jag önskar mig i julklapp.

För idag ska jag se på Nobelmiddagen. Med pizza.

Som bonusmaterial skickar jag med en av förra årets julinstallationer.