Dags att gå vidare

... men kanske inte så långt som till en kärleksförklaring, dit kommer vi nog aldrig min barndomsstad och jag.

Borås Borås. Beskriven som den tråkigaste staden av alla vilket jag egentligen inte kan uttala mig om, men när jag berättar för bekanta att det är därifrån jag kommer så tittar dom medlidsamt bort och jag känner en imaginär klapp på huvudet. Alternativt råflabbar dom och tror att jag skojar. Men det skulle jag aldrig göra. 1979 flyttade jag och har sen dess varit där så få gånger att jag inte längre hittar - nästan inte dit och definitivt inte när jag är där.

Minnen från barndomens fängelse blandas med bilder från staden inne i mitt huvud. Tänker att jag borde se staden som räddningen, rastgården och ibland viloplatsen. Gator, platser, vägar man gått själv och med andra, som ju lika många gånger ledde bort som hem. Filmen när jag, iklädd skridskor utan skridskoskydd traskar över Centralbron för att se om dom spolat en skridskoplan, men som slutade med att vi snattade på EPA spelas upp.. i svartvitt. Barndomens stad var nog mycket i svartvitt.

Jaha ja... Borås stad - granne med Tro Hopp och Kärlek ... nja, inte riktigt men det är väl dags att traska vidare.. med eller utan skridskor. Och tänka på den gamla sanningen, Det är ju aldrig en stads fel att två träter.

Varför kom jag att tänka på detta!? Ingen aning.. jag ska ju åka och träna. Börja sticka. Förbereda julklapparna som kräver förberedelser. Att lyckas med förberedelser... det är min lilla lycka.