Var ute och åkte, på jakt efter en ny kabel till datorn, eftersom den gamla brann upp. Det är en sällsam upplevelse, den att inte lätt och smidigt vara uppkopplad mot nåt moderskepp i cyberrymden. Jag blev nervös, nästan som förr i tiden, då när man var tonåring, innan mobiltelefonen och man inte visste vart festen var, var människorna höll hus. När man tänkte att nu har alla roligt, alla utom jag. Så kändes det. Oroligt. Sällan känner man sig så oälskad som när man inte är nåbar. Och när alla andra är onåbara.
Med något liknande resonemang är jag alltså mer älskad nu när jag är uppkopplad, även jag inte har fått några mail, inga kommentarer på Facebook, ingen mobil ringer, kalendern är tom, jag är arbetslös .... men jag FINNS där ute ... eller däruppe kanske. Kanske är det man menar när man säger att någon däruppe älskar dig.
Men.. iallafall.. en kabel var det som skulle behövas för mitt återinträde till mänskligheten. Vi tog sikte på Siba. Med den trasiga kabeln i handen hittade vi Fredrik som nog var butiskchef för utan att rabbla standardfrasen; jag ska bara fråga min chef, så hämtade han en kabel och konstaterade att det inte gick att ta betalt för den för den har inget nummer. Så, helt sonika fick jag den. Gratis. På Siba. Och jag blev alldeles perplex. Gratis? På Siba? Sa jag. Och drabbades av kärleken. Till den analoga medmänniskan denna gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar