Kursad

och överkursad.

Har tillbringat helgen på kurs. En sån där kurs som har till syfte att göra deltagarna till mer autentiska människor. Det är ett roligt ord tycker jag, autentisk. Jag gillar ord med mycket motsats i, ord som går att leka med. Vuxenlekar. Jag lär mig mycket av det tycker jag. Motsatser och medsatser. Typ. Som en sann göteborgare alltså.

Vad är då motsatsen? Fusk, en fuskmänniska? Att gå från fusk till autentism.. inte autism.. fast det fattas bara några bokstäver och vägen kanske inte ens är helt olik ... det låter sig inte göras i en handvändning, knappt ens på en helg, en vecka, ett liv, många liv? Men jag lärde mig nog en del om vilja och ovilja ... om styrkan i raljans, om självförsvar, om rädsla för det förkättrade allvaret, om hur tillfredsställd en fuskmänska som jag blir av att få folk att skratta i besvärliga situationer.. vilket inte var lika uppskattat av terapifröken. Och hur svårt det är att sluta göra det. Och att det inte är helt sunt. Rent av osunt. Men roligt. Och att längtan efter bekräftelse får en göra och säga mycket som inte heller är sunt. Eller sant. Och att det alltid kommer att finnas 40% folk som inte älskar dig eller för all del mig.. hur vi än vrider och vänder på kappan. Och det är som det är. Man kan aldrig få 100%. Suck. Tänker att jag får se det som ett projekt - hur många älskar mig inte idag och hurra för det. Typ.

Och nu då? Vad kom ut av 1 700:- x 2 ? Tja, it takes two to tango och jävlar vad här ska dansas nu när vi är två som faktiskt gått på samma kurs och tillsammans försöker bli lite mer autist... lite mer uppriktiga inför oss själva och för varandra och kanske kan vi sluta trampa varandras tår då.. i livets foxtrot. I alla fall inte trampa så ofta. Eller så hårt. Eller framför allt inte raljera över vår dans när det kanske blir hambo av en samba.