Tillbaka till Då tiden

Varit på mingel - pryttel,design och konsthantverksmingel.

Vet inte riktigt vad jag ska säga - kunde göra det lätt för mig och säga att det var trevligt och kul och fint att se så många övre medelklass kvinnor med konstnärliga hantverks ambitioner samlade på samma plats...

Men varför göra det lätt för sig ...

Varför inte tala om den atmosfär av skum konkurrens och stänk av avundsjuka som färgade tillställningen - inga direkt glada skratt eller genuint intresse för varandra eller varandras produkter.

Istället ett slags försiktigt tassande ifråga om tyckande och en rädsla för att eventuellt inte bli omtyckt eller kritiserad. Ett slags sammanbitet hållande i LagomOrdet - lagom fina- lagom roliga- lagom finurliga... Ack ja !

Ingen som slog sig för bröstet heller - ingen som ville berätta om alla misslyckade och konstiga pjäser i lera eller annat matrial som står hemma i garage och skåp.

Ingen som ville säga att den här tycker jag är en lyckad kruka ...och en historia eller dess historia eller varifrån idén till de små glasskyddsänglarna kom... inga historier alls...

Kvinnors hantverkande och skapande och kreativitet är däremot en ALLVARLIG historia - personlig och laddad som en handgranat - en osäkrad handgranat och vad finns det att berätta om den - en dödsallvarlig tingest som kan brisera vilken minut som helst - transformerad i form av ett litet tovat får eller akvarellkort eller kringlade silversmycken med hjärtan!

Jag vet inte egentligen om det är rättvist att genusmarkera - det är säkert möjligt att män är lika känsliga ifråga om skapande och uttryck men ändå ...

Varför ger vi inte saker liv - varför berättar vi inte historier längre ...

Jag hade blivit så uppsluppet glad om någon av dessa duktiga hantverkare ville gett sina saker och sig själva liv - berätta för faen !

Berätta om att du började göra konstiga glashängen för att din man köpt sig en båt och aldrig var hemma - så istället för att döda honom fick det bli glaskonst...el nåt...typ !

Jag hade absolut köpt ett hänge - det hade för alltid varit besjälat med den berättelsen ...

Och vad var meningen med tillbaka till Dåtiden - jo för där stod min barndomsvän och lerade en riktigt finfin kruka - hon är grymt duktig!

men vad hjälper det då jag plötsligt känner mig förflyttad till en underlig roll jag fick i min barndom som lekkamrat och barndomsvän.

En inte alldeles bekväm sådan i form av att vara den lite lustiga och annorlunda och som det nog är lite synd om men som ändå kan tryckas till ibland och skrattas åt...en klart nedvärderande roll - en roll vars funktion gjorde att deras egen familj framstod som än bättre och finare och riktig...

Och jag brukar inte bry mig eller bry mig om att se den här maktpositioneringen från flydda dagar - men idag blev den tydlig och den kändes i hjärtat och ännu en bit i livspuzzlet trillade på plats och jag tror jag markerade att Nix Pix - Tryck du (Till)på leran istället...

Då- tiden Övergick till Nu- tiden - Nästa Mingel kanske jag berättar min historia om varför jag började tillverka små arga tidsresenärer i blandtekniker och döpte dem till NixPixar...

finns i flera storlekar och utföranden... Silver, koppar, järn...